Jag är med i ett feministiskt forum på Facebook som är väldigt aktivt och folk postar artiklar, inlägg, bilder osv dagligen och det uppstår ofta diskussioner. Varje dag får jag bevittna sexism. Varje dag ser, hör, läser jag något som visar hur utbredd sexismen är och hur mycket feminismen har kvar att göra. Påminns varje dag om hur jobbigt det är att vara kvinna. Och jag får också uppleva "praktiska" påminnelser om en säger så, gånger när en själv utsätts för sexism. När de visslar efter en, när de säger att en inte kan göra nåt pga sitt kön, när de tar sig friheten att ta på ens kropp utan tillåtelse, när de slänger ur sig en olämplig kommentar om ens kropp, när de tycker att en reagerar för starkt, när de ser ner på en. Frustrationen att vissa inte ser dessa problem och förstår allvaret.
För mig är det alldeles självklart att vara feminist, och jag har kallat mig det sedan jag var ungefär 13 tror jag. Mycket möjligt att jag var yngre än så. När det finns ett problem (sexism, misogyni) och en lösning (feminism) så är det för mig alldeles omöjligt att förstår hur någon skulle vilja klamra sig fast vid problemen.
Jag vet inte vad jag försöker säga men ibland blir jag bara så fruktansvärt ledsen över det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar